För bara några timmar sen, stod vi och vakade vid din sida. Du låg i sängen och sov som du gjort sedan två dagar tillbaks. Utan möjlighet att gå, ta dig ur sängen och knappt prata. Min älskade mormor.

Den mormor jag minns kommer alltid att vara den som tog med en till Tuna Park. Den man bakade bullar med. Den som alltid var med och pysslade. Den som gjorde rosa och gröna pannkakor med hjälp av karamellfärg.
Du var alltid pratglad, munter för det mesta, och oftast hjälpsam. Men på senare år försvann du mer och mer.
För ett par veckor sen när vi hälsade på åt du en halv körbärstomat, sov i soffan och sa inte så mycket.
Då du fick mycket medicin så var det som att min mormor inte fanns kvar.
Din kropp blev mer och mer utmärglad och glåmig. Man förstod redan då att tiden snart var slut.

Igår åkte vi till dig, för att finnas vid dig vid det sista andetaget. Men det blev sent så jag och syster åkte hem. Kvar fanns morfar, mamma och morbror. Vid ett på natten hade vi fortfarande inte hört något så vi gick och la oss. Sedan, vid tjugo i 6 på morgonen sände mamma det väntade meddelandet att du nu gått bort. Jag är glad att du äntligen slipper lida, men mer ledsen för att jag aldrig mer kommer träffa min mormor.
Men jag bär med mig minnena. Då vi målade tillsamans, tiden då jag sov hos er varje helg, allt positivt!
Synd att du försvann så tidigt, jag vet att du hade mycket mer kvar att ge.

Jag älskar dig mormor.
Vila i frid.