Ingen i världen du kan lita. Dina närmaste kan svika dig på stört alltså. Shit, en sån här sak är inte ofta man får vara med om. Och det är inget jag önskar någon.. Jag har ingen aning om vad jag ska känna, tänka eller säga. Det finns lixom inget. Det känns så pissigt bara.. man ställer upp för nån, finns där för den. Och vad får man tillbaka? Hm, ni ska bara veta.. det går verkligen inte förklara känslan. Det är hopplöst..

Jag vet att det fanns en någorlunda bra anledning till detta, jag vet. Om du läser det här, så ska du veta att jag inte är jätte arg, det lovar jag. Men innerst inne känns det inte bra. Det du gjorde hade jag aldrig kunnar förutspå. Hoppas du som person blir bättre efter det här, och kanske inser att du inte bör hålla på som du gör. Det kanske smärtar att höra sånt, men det är inte världens lättaste att säga heller(kanske drf jag skriver det..) Vi har känt varandra länge och jag vet att ingen av oss är Guds änglar, men ändå så har vi kommit varann nära o du ska veta att jag fortfarande tycker om dig. Du kommer fortfarande betyda mycket, men just nu har du satt stopp i mitt huvud. Jag vet varken ut eller in just nu. När du lämnade den lilla silvriga metall boxen på mitt öppen gata, lämnade du även en lång fin vänskap. Och jag lovar dig, det kommer ta tid att bygga upp den igen. 

life is'nt always what it seems to be.